Ensamhetsplutten

Ni vet den där känslan av att känna sig ganska ensam. Typ ensam och samtidigt rädd för att man känner som man gör SAMTIDIGT som man tänker att det är totalt orelevant att både vara ensam och rädd eftersom det i allra högsta grad lär vara övergående. Så känner jag nu.

Jag känner mig typ jätteliten, som en liten, liten plutt. Samtidigt känns det som om i och med att jag inte kan vara någon annan plutt än den jag råkar vara så är det ju inte alls särskilt smart att vara ledsen. Jag är bara 18 liksom, jag behöver inte ha det 100%igt bra ännu. Men ändå mår man sådär dåligt. Usch, usch, usch! Men det är övergående, antar jag.