På söndagar är skolångesten alltid så total. Allra värst är den ju givetvis efter ett lov. För mig har det sedan förra året varit så till pass att jag redan första dagen på min ledighet gått runt och med bävan räknat ned för mig själv tills dess att jag än en gång blir berövad på min frihet. Jag önskar att jag kunde säga att det alltid blir bättre så fort jag väl är i gång igen, men så är inte fallet. Sanningen är ganska bitter egentligen, då det faller sig så att jag inte ens känner en lättnad efter att skolan är slut för dagen längre. Det enda som händer är att jag fasar inför att behöva gå tillbaka till byggnaden om några timmar igen. Det enda jag kan komma på som faktiskt underlättar min skolgång något är att hela tiden räkna ned hur många dagar det är kvar tills dess att jag tar studenten. Allt jag vill göra nu är att stå där i min mössa och veta att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer kunna säga att jag är gymnasieelev utan att då behöva ljuga. Gymnasiet är ingen identitet hos mig, det är enbart ett helvete. Ändå var det aldrig direkt något alternativ för mig att hoppa av, trots att jag tänkt tanken många gånger. Jag känner liksom någonstans att jag är för tafatt för att hoppa av och börja på folkhögskola. Jag vill inte vara en "avhoppare" (trots det faktum att jag faktiskt beundrar folk som är det) och jag har för lite mål för att göra någon slags specialare.
Allt jag vill göra är att vara hemma och spela TV-spel och läsa böcker, typ, men hur säger man det? Istället gör jag en combo. Jag masar mig till plugget, trots att jag inte ser någon som helst anledning till det, och sedan masar jag mig hem, försöker göra något kul och framförallt: blickar framåt!
25 skoldagar till påsklovet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar