Viljan till en nemesis

Vad är det med ondska som tilltalar folk så mycket? Eller inte folk kanske, utan mig specifikt. Enda sedan jag var liten så har jag tilltalats av det farliga, onda och hemska. Inte så till pass att jag på fullaste allvar uppsökt dessa typer av saker, men på ett sådant sätt att jag ändå alltid med jämna mellanrum dagdrömt om att få uppleva dem i en nanovariant.

Finns det ändå inte någonting tilltalande med att ha en nemesis? Någon slags super villian vars enda mål är att förgöra dig och just dig. Är det inte så att det finns en hel del kärlek i att hata också? De tar ju lika mycket energi att hata som att tycka om (om inte mer) så alltså borde man ju kunna jämföra dem båda. Någonstans så vill jag fortfarande hitta den ultimata fienden. Typ en egen Moriarty. Någon som kan utmana en och fungera som drivkraft. Någon som man kan få endorfiner över bara blotta åtanken av att möjligtvis kunna förgöra. Inte en hatkärlek, utan snarare en skräckkärlek. Givetvis ska man dock veta vart man har sin fiende, hur man står mot varandra. Alltså kommer det ligga en stor trygghet i det hela, det kommer ju bli din enda riktigt, totalt självklara typ av relation. En demon i ditt sinne.