Häxmästaren av Angmar goes hipstaaaa'

Nu har jag läst ut första delen (det vill säga kommit halvvägs) på Sagan om Ringen. Spännande! Som sagt så är det här inte första gången jag läser böckerna, men jag blir verkligen än en gång totalt indragen i historien.

Där jag är i boken så har Frodo precis kommit fram till Vattnadal. Jag kan inte låta bli att bli helt sakral då jag tänker på den stora färden det ännu obildade brödraskapet faktiskt står inför. Om de hade vetat det från början, hade de verkligen ställt upp då? Om de hade känt till att Boromir skulle mista livet, om de hade känt till allt, skulle historien verkligen gått till på samma sätt? Troligtvis (säkerligen!) inte. Det där om att vara beredd att dö för att förinta ondskan, även om man inte kan vara hundra procent säker på att det lyckas, tror jag är rent och skärt bullshit. Jag tror ingen egentligen är beredd att offra sig för kampen om gott och ont, sålänge det inte berör en personligen. Åter igen en anledning till min stora kärlek till Boromir: Han offrar sig för Merry och Pippin i slutändan, men gör en del psykohumanstuff på vägen dit.

Åh, Boromir, denna underbara man! Om bara några sidor får jag träffa dig!

ps. Förlåt matte C, men i tävling mot Härskarringen så vann Sauron. ds.