Skolgnabb

Jag vet att det är mycket skoltjat nu, men till stor del så är det nog tyvärr just sådana saker som uppfyller mitt huvud om dagarna just för tillfället... Återigen låter jag Bakuman stå för den bildliga (och språkliga!) förklaringen för hur jag känner och tänker.

Det är verkligen inte helt lätt att ta till sig att jag går ut gymnasiet om exakt tre månader. (Jupp, den 5:e juni så smäller det! Tre månader! Det är ingenting. Ingenting, men samtidigt en evighet nästan. Jag påminns om att slutet är nära då lärarna går igenom sina respektive planeringar på projektorerna. I engelskan har jag exempelvis inte alls mycket kvar nu, det är så pass lite att jag säkerligen skulle klara det på typ en tvåveckorsperiod.

Trots att friheten är så obeskrivligt nära så orkar jag inte. Hur mycket jag än vill, så tar det verkligen emot att gå till METG varje morgon. Det blir ju inte heller lättare av att jag skaffat mig ett hel drös av grejor som jag vill göra på fritiden och som jag därför går runt och halvt längtar sönder mig efter då jag väl är i skolan. Det enda som känns något sånär betydelsefullt är japanskan och anledningen till det är ju mycket enkel: den förenar ju min fritid med skolan.

I skolan har jag nog alltid varit något av en observatör. Dock ej i den benämningen att jag sitter och iakttar vad allt och alla har för sig hela tiden och sedan lägger det på minnet. Nej, jag har inget alls till övers för vilka som är ihop med vilka eller vem som blev för full på en klassfest. Det intresserar mig verkligen inte alls. Istället är jag den typen av observatör som hellre sitter i ett hörn i klassrummet och tar in hela klassrumssituationen för att sedan kunna sålla bort allt det som inte är av intresse. Tyvärr är mina silar bitvis ganska dåliga, så då och då händer det att något jag egentligen helst av allt inte ville röra vid alls kommer mig nära. Det är när det händer som jag helt tappar lusten. Då vill jag bara försvinna under jord och bli till ett intet, alternativt gå hem och fortsätta läsa Tolkien.