Bilbo, en hobbits äventyr

Nu har man alltså läst ut (och läst om) Bilbo, en hobbits äventyr. Vad tror ni var det första jag gjorde då de 306 sidorna var avslutade? Givetvis så begav jag mig fortast möjligast ut till vardagsrummet för att leta upp den första boken i Härskarringentriliologin. Nu är jag alltså redo att sätta tänderna även i den, och min plan är att avsluta även den boken med en relativ snabb hastighet för att sedan kanske hinna läsa tvåan (Sagan om de Två Tornen) innan påsklovet. (Lovet kommer jag ämna åt Clockwork Orange, men mer om den om några veckor säkerligen.)

Vad gör då Bilbo så fantastisk och läsvärd? Först hade jag tänkt och fråga vad det är som gör Tolkien fantastisk, men det är en allt för omfattande fråga för att jag ens ska börja att besvara den i det här inlägget då jag egentligen borde sitta knapprande på tangenter för ett engelskatal om iPads nu och inte alls blogga om en hobbit på ett väldans stort äventyr.

Bilbo är, utan underdrift, den av Tolkiens verk som är allra mest lättillgängligt. Den går att läsas både av de lite yngre och (givetvis) utan övre åldersgräns. Den går lättare att ses som en fantasy-äventyrsbok, till skillnad från hans andra böcker som berör betydligt tyngre ämnen och därav gör det svårare att ta till sig om man inte redan är lite familjär med genren som sådan. Bilbo är en bok som, än en gång, fick mig att glupskt sluka sida upp och sida ned och jag vill för allt i världen rekomendera den till typ alla av jordens befolkningar. Utan att låta allt för klyschig så vill jag ändå påstå att det är något visst med Tolkien och hela den värld han skapat. När man väl kommer i kontakt med den så biter den sig fast och man vill liksom aldrig lämna den efter det. Men varning för att det lätt blir som en drog, ty alla alver, hober (hobbitar?), dvärgar och orcher vill man inte leva utan, så är det bara.

NU VILL JAG  HA FILMEN, GAAAAAH!!!!!